Ingen åldersnoja här inte. LOL jo.

Vet ni en sak? Jag har inte minsta problem med att jag fyller fyrtio om 2 månader och 2 dagar. På riktigt, jag är AY-OKAY med att nå denna aktningsvärda ålder.

Det är bara en grej…

Ska det verkligen vara nödvändigt att åldras i den takt som jag gör just nu?

Nej, jag vill inte gå all in åldersnoja på er, för som sagt, 40 baby – det är lugnt. Men jag önskar, önskar så innerligt, att spegeln och selfiesarna kunde vara lite lite snällare mot mig. För just nu, eller faktiskt inte bara just nu, utan senaste året, åren, så ser jag glåmig och trött hud så fort jag ser mig själv. Och som om det inte vore nog, så har huden liksom börjat släppa från köttet där under. Ja, ni vet, det hänger liksom lite lösare för var dag som går.

Jag hänger inte med. Jag känner inte riktigt igen mig själv och jag är inte helt förtjust i det. Kanske var det därför det var så svårt att få till den där flygande bloggåterkomsten som jag såg framför mig när jag sparkade igång Bjooti förra hösten. Jag hade tänkt mig att ta alla med storm, ni skulle förundras över min energi, mitt driv och min entusiasm. Istället hittade jag inte riktigt hem – alla andra kändes coolare, roligare, kunnigare, ja, bättre helt enkelt. Gud. Jag är så kass på att göra saker och bara låta dem vara för MIG liksom – hela tiden måste jag jämföra mig, känna mig sämre och inte tillräcklig. Detta är givetvis ett problem jag skapat helt och hållet själv – det är ingen som varit dum, plump eller inget annat än fantastiska. På riktigt. Men helt plötsligt, efter att ha sovit kasst i fem år (jo, vi pratar fortfarande om barn som vaknar tre, fyra gånger per natt) och inte haft någon koll på något skönhetsrelaterat blev jag liksom helt yr av vad mycket alla andra kunde och hur fräscha och utvilade alla andra såg ut. Själv kände jag mig som den urlakade småbarnsmorsan – hon som inte längre orkar borsta håret eller färga det. Hon som bara är småbarnsmorsa, inget annat. Inget kändes kul, inte att sminka mig (what’s the point med ögonlock som hänger ned och inte går att måla), inte att hudvårda (äh, whatever, hur stor skillnad kan det ändå bli när min hud är så sketen som den är), inte ens att titta och sukta över goa sminkprodukter (pga se ovan självhatande tankar). Jag har till och med hatat att se mig själv på bilder bredvid mina fantastiskt vackra och HOPPLÖST ungdomliga vänner (HUR ÄR DET ENS RIMLIGT ATT NÅGON KAN HA SÅDAN HUD SOM SOFLEX?), och jag som ändå ÄLSKAR att ta selfies. För det mesta.

Jo. Ni förstår ju vilken jävla feststämning det varit i mitt huvud till och från senaste året. Vad skulle lilla tråkiga jag ens kunna tillföra i detta forum längre? Och ibland tänker jag fortfarande så. Men ibland tänker jag också att fuck it! Jag är stundtals rätt awesome. Jag må inte ha tiden att blogga upp tre inlägg om dagen som back in the good ol’ days (HUR HANN JAG ENS?), kanske inte ens tre i veckan. Och jag må inte kunna ett jävla skit om syror mer än att jag på det stora hela gillar att smörja in nyllet med dem för det river gott och huden verkar gilla det ibland. Men vet ni vad? Skit samma. Jag kan blogga ändå, lite ibland, lite när jag får feel. Ni är ju trots allt typ sex personer som fortfarande tittar in. Eller ja, räknar man bort google-botsen så är ni kanske två kvar (hej hej) och kanske har jag något att skriva som i alla fall hälften av er skulle vara intresserade av? Vi får se.

Jag slår inte på någon stor eller ens liten trumma denna gång. Hittar ni hit så gör ni och då är ni hjärtligt välkomna. Och om ni vill berätta i kommentarerna vad ni är sugna på att läsa om, av mig, en småbarnsmorsa som gillar smink men räds det lite numera men som dock älskar läppstift och andra lyllsaker, så är ni väldigt välkomna att även göra det.

Tack för att ni fortfarande tittar in hit ibland.