So when Rayanne Graff told me my hair was holding me back, I had to listen

So when Rayanne Graff told me my hair was holding me back, I had to listen. ’Cause she wasn’t just talking about my hair. She was talking about my life.

Mitt så kallade liv, My so-called life, min ungdom förpackad i behändigt TV-serieformat. En serie som på något sätt lyckades definiera min tonårsstil samtidigt som jag själv var på väg ur den. Inte bara min stil; mina tankar, mina himlastormande förälskelser, känslan av att  livet liksom aldrig kom igång, utan bara rullade på utan att jag själv fick vara med på riktigt. Angela Chase var JAG, från hår och kläder till den nya vännen som festade hårt och kom på kant med min mamma. Min Rayanne Graff hette Lizette och bodde i Högdalen. Har vi inte alla haft en Rayanne – eller kanske varit någons Rayanne?

There’d be, like, this one person, who had, like, perfect hair, or perfect breasts, or they were just so funny, and you just wanted to eat them up — just live in their bed, and just be them. It’s like everybody else was in black and white, and that person was in color. Well, Rayanne thinks Angela is in color. Major color.

Mitt så kallade liv – den var inte lik någon annan serie jag tidigare sett. Beverly Hills 90210 i all ära, men det var ju inte direkt så att jag kunde relatera supermycket till ungdomar som bodde i smärre slott och hängde på en diner ett stenkast från stranden och stred om de högsta betygen i skolan och körde runt i cabbade bilar. Så kom Mitt så kallade liv med ungdomar  jag kände igen, som var precis som jag, föräldrarelationer som var som hemma hos mig  och kläder och smink som var som hämtade ur min garderob.

Den är så fin, den här serien, på väldigt många sätt. Och som grädde på moset är det 90-tal så det skriker om det: grunge och flanellskjortor, fantastiska mörka läppstift, mittbenor och röda hår – ja, allt som jag älskade och fortfarande älskar. Det är tjugo år sedan Mitt så kallade liv sändes, men än idag känns den på pricken.

Sometimes it seems like we’re all living in some kind of prison, and the crime is how much we hate ourselves. It’s good to get really dressed up once in a while, and admit the truth — that when you really look closely, people are so strange and so complicated that they’re actually…beautiful. Possibly even me.