Läppgunksresan 2018: Lipstick Queen Saint Berry

Ska jag berätta hur gammalt det här läppstiftet är? Nej, det ska jag verkligen inte för ni kommer döma mig. Ni kommer döma mig så hårt. Men jag har svårt att slänga saker som inte uppenbart har passerat sitt bäst före-datum, det känns slösigt. Och eftersom det här stiftet från Lipstick Queen fortfarande ser bra ut i hylsan, på läpparna och inte luktar minsta knasigt, så kör jag vidare, trots stiftets smärtsamt höga ålder (men döm mig då och se om jag bryr mig).

Saint är Lipstick Queens skira färger, tänk MAC Lustre, tacksamt för både den läppstiftsbejakande och den med en mer skeptiskt inställning till stift, eftersom färgen är lätt och formulan mjuk. När jag fick det här stiftet var Lipstick Queen nytt i Sverige och fanns under många år bara på Cow Parfymeri och Blush (en butik som stängde för flera år sedan), nu verkar märket istället bara finnas hos Sephora. Tyvärr. Sephora i all ära, men deras svenska webbshop är banne mig usel (oförskämt långa leveranstider och en nästan obefintligt kundservice) och hittills har mina besök i butikerna långt ifrån varit den wow-upplevelse som det ofta är att besöka Sephora i, säg, New York), men visst, det går ju att shoppa från andra länder också, om andan faller på.

Jag älskar Saint Berry, men det glöms ofta bort i en handväska för att sedan ligga där tills jag tömmer väskan något år senare. Kan ju förklara stiftets oerhörda livslängd. Dessutom var Lipstick Queens grundare Poppy King, oerhört sympatisk när jag intervjuade henne till en artikel jag skrev om läppstift för Aftonbladet för nästan lika många år sedan som läppstiftet är gammalt, och jag gillar sympatiska personer som bjuder på sig själva.