”Ångrar du inte att du kastade bort allt”

”Men ångrar du aldrig att du kastade bort allt?” undrade en kompis för ett par år sedan. Vi hade pratat om hur många följare Bjooti hade innan jag släckte bloggen. Det var rätt många.

Det enkla svaret på den frågan är nej. Nej, jag ångrar inte att jag stängde Bjooti. Det mer komplicerade svaret är: nej, men också ja. Jag känner att tiden är kommen att göra avbön, förklara, ha en liten heart to heart om Bjooti genom åren. Varför jag valde att stänga ned en blogg med i runda slängar 20.000 unika besökare i veckan, varför jag sedan velat fram och tillbaka, gjort försök på försök att re-boota Bjooti, och varför jag känner att jag nu har hittat hem till ett Bjooti som inte är som det var, men som är precis som det ska vara nu. Och inte minst, varför jag inte ångrar att jag släckte ned, trots att det är erbarmligt svårt att vara en newbie och oldie på en och samma gång.

Vi vrider tillbaka klockan till 2006. Den stora bloggboomen hade ägt rum ett par år tidigare, jag hade bloggat sedan 2001 om mig själv och tyckte det var jättespännande med alla mer nischade bloggare som började dyka upp. Eleonore Nygårds hade gjort historia genom att bli Sveriges första heltidsanställda bloggare – alla pratade om BLOGGEN. Jag, aldrig något modelejon, började leta efter svenska sminkbloggar. Jag hittade två: Lipgloss Bitch var en av dem. Det var som om det var menat, ett namn kom till mig på en gång och sedan drog jag igång – helt oblygt och med jättelite koll på beauty utöver det faktum att jag gillade det, och vet ni, mer än så behövs det faktiskt inte för att skriva en blogg som engagerar.

Nu spolar vi fram bandet till 2010. Jag hade bloggat i nästan fyra år. Jag hade fått jobberbjudanden, jag hade åkt till Paris på bloggträffar, jag hade mer smink och hudvårdsprodukter än vad som egentligen var försvarbart, jag bloggade ofta två eller tre inlägg om dagen – ja, vi pausar där: TVÅ ELLER TRE INLÄGG OM DAGEN. Ingen kan anklaga mig för att jag satte ribban lågt för mig själv. Jag visste att folk tittade in på morgonen, vid lunch och efter kvällsmaten – självklart skulle det finnas nya fräscha inlägg vid dom tidpunkterna. Skrev jag bara ett (1) inlägg på en dag tyckte jag att jag var kass, skrev jag inga inlägg kunde jag få kommentarer med frågor om varför jag inte hade bloggat. Jag satt innan jobbet och skrev, jag satt på lunchen, jag satt i flera timmar varje kväll och skapade innehåll, eller content som det kallas idag. Jag hade en gästtoalett där det inte gick att komma in. Det stod lådor och påsar travade från golv och halvvägs upp till taket. I vardagsrummet hade bokhyllan tömts på böcker och ersatts med produkter. Bredvid bokhyllan stod förvaringsbackar fulla av produkter. Jag fick ont i magen av att se dom. Jag låste dörren till badrummet från utsidan. Jag blev gråtfärdig av att se mascarareklam på TV. Det enda jag tänkte på var produkter, släppdatum och inte minst ägnade jag ganska mycket tid åt att bli ledsen över de lanseringar, pressträffar och bloggevents som jag inte blev bjuden på. Det spelade ingen roll att jag blev bjuden på jättemycket och under en period hade flera kvällar i veckan uppbokade, att jag ägnade lunchraster till att springa mellan jobbet och pressmöten, att jag ibland hann med två stycken på en och samma dag. Nu ska vi inte glömma att jag jobbade heltid. Nej, inte heltid med bloggen, heltid med mitt andra jobb, mitt RIKTIGA jobb, som jag faktiskt fick lön för.

Strax innan jag bommade igen Bjooti hade bloggen som flest besökare, och medan jag ofta säger att skönhetsbloggarcommunityt är det BÄSTA som finns (tro mig, jag som även bloggat om föräldraskap och träning och böcker är rätt säker på att inget gäng bloggare/influencers är fullt lika härliga, öppenhjärtliga och inkluderande som just beautygänget är), så är det ibland en annan historia med besökare. Med många besökare (och här vill jag gärna inflika att jag hade UNDERBARA besökare) kommer nämligen även en del ruttna besökare. Besökare som berättade för mig att jag sminkande mig fult, hade fula tatueringar, färgade håret fult – det enda de inte sa rakt ut var att JAG var ful. Make no mistake, av alla som besökte Bjooti var det blott ett kryddmått som trollade i kommentarsfältet, men ibland räcker det med ett fåtal regelbundna troll för att bägaren ska rinna över. Och till slut rann den över – allt jag kände när jag tänkte på bloggen var stress. Stress över alla produkter jag borde testa, över alla produktsläpp jag borde skriva om, över att andra hann skriva om saker innan mig, över att jag inte blev bjuden på ALLT, över att jag inte vann några priser, ja, stress över allt som hade med beauty och bjooti att göra.

Det var inte ett lätt beslut just då, men när jag väl hade fattat detnvar det självklart. Jag var inte längre Kattis, jag var bjooti, och jag ville bara få vara Kattis.

Så nej, jag har inte ångrat att jag kastade bort allt. Jag hade troligtvis gått under om jag inte hade gjort det, och just då kändes det verkligen som om det var allt eller inget. Jag kunde inte nöja mig med att skruva ned volymen, jag var tvungen att stänga av allt.

Men det mer komplicerade svaret då? Det är klart att jag ibland har tänkt att istället för att stänga borde ha nöjt mig med att pausa bloggen, samtidigt som jag vet att det egentligen inte hade funkat att göra det. Men visst, det kanske inte hade blivit en lika stor grej då, när jag försökte blåsa liv i bjooti igen några år senare, men fortfarande inte mäktade med eftersom jag föll direkt in i de gamla känslorna: att inte vara tillräckligt bra, att inte längre få inbjudningar till events, att inte vara intressant för märken. Jag hade tappat de allra flesta kontakter jag hade i branschen, de nya hade ingen aning om vem jag var och det fanns inte längre bara en handfull beautybloggare att jämföra sig med – det fanns hundratals. Och tusentals beautyinstagrammare, och så fanns det poddare också, och youtubers. Jag blev gravid och passade på att ta föräldraledigt inte bara från jobbet när Eddie föddes, utan även från beautybloggandet. Och sedan kom Morris. Det blev en lång paus. Ett domän löpte ut, alla inlägg fick under en period bo på min andra blogg, och sedan köpte jag ett nytt.

2015 började jag nosa på beautybloggandet igen. Vid det här laget hade det gått ett bra tag sedan den där bloggväggen av stress som jag var på väg mot med huvudet före (eller kanske redan hade sprungit in i – det är svårt att så här långt senare minnas exakt hur kasst jag mådde) och med ett litet mer avslappnat förhållningssätt till det hela, så lyckades jag med att hålla det ganska low-key under både 2015 och 2016. När jag kollar i arkivet var 2017 däremot ett VÄLDIGT nedskruvat år inläggsmässigt (det hände mycket privat och jobbmässigt). I år övertalade jag ju, som ni vet, Fia att blogga här med mig, och jag ryggdunkar mig själv dagligen över detta geniala. Det är roligare att göra saker tillsammans med en vän, och Sofia är den allra bästa vännen jag vet. Nu är ju både Fia och jag personer som har småbarn, heltidsjobb och en bokpodd, så vi försöker att ha en chill inställning till Bjooti. Det är himla skönt att ha ett chillat förhållande till sin blogg faktiskt – visst, den kommer ju aldrig bli Sveriges största igen, men jag känner att det är jävligt skönt att den inte kommer bli det faktiskt.