Era frågor, mina svar #2

I del 2 av svaren på alla era underbara frågor ni ställde under förra veckan blir det bara svar på en fråga, eftersom det även blir en del bilder (resten av svaren kommer dock givetvis). Det handlar om svunna tider och har egentligen inte alls mycket med smink att göra. Jag har funderat fram och tillbaka på om jag skulle posta inlägget här eller på Splodgy, men eftersom frågan ställdes här verkar det ju faktiskt mest rimligt att den även får sitt svar här:

Fia undrar: Jag har alltid undrat över hur du var som tonåring? Hur klädde du dig, vem var du i skolan, vilken musik tyckte du om, och hur brukade du sminka dig?

Svar:

Vilket bättre sätt att illustrera mina tonår än med bilder? Det är riktigt crappy kvalitet på dem, vilket beror på att jag helt sonika fotat av pappersfoton. Då jag var ung, förstår ni, fanns det nämligen inga digitalkameror.

Det här är mina skolfoton från högstadieåren, 7:an, 8:an och 9:an från vänster till höger. Jag tror att det rätt uppenbart att jag någonstans mellan skolfotot i 7:an (där jag har hår a´la Baby i Dirty Dancing. Jo, jag bad om att få det så. Jag gillade verkligen den filmen) och skolfotot i 8:an. Det var inte så att jag upptäckte hårdrocken, för det hade jag redan gjort någongång i mellanstadiet, det var snarare så att jag äntligen var bekväm nog med mig själv för att våga hänge mig åt den kuvade hårdrockaren inuti mig som väntade på att få synas och höras. Jag fick massor av nya vänner genom en annons efter brevkompisar i tidningen OKEJ. Jag hade massor av kompisar redan innan dess, men inga alls som gillade samma musik som jag gjorde. Med annonsen i OKEJ öppnades en helt ny värld för mig och det var underbart! Jag började spela trummor i ett band och senare även bas i ett andra band, vi hade massor av spelningar, vi var ett av få tjejband i replokalerna och vi var himla mycket coolare än vad Sahara Hotnights är. På riktigt. Fast jävla mycket sämre!

Det här kortet är taget i Köpenham 1991 tror jag och jag är nog mitt inne i min dödsmetallfas. Hård som tusan. Bredvid mig ser ni min lillebror Kristoffer.

Ahhh… sommaren mellan högstadiet och gymnasiet och troligtvis den första bilden jag faktiskt visar tänderna på. När jag tappade mina sista mjölktänder visade det nämligen sig att jag inte hade några permanenta tänder på platserna jämte mina framtänder – hello kanin, liksom. Jag vägrade att le med tänderna. Under 9:an fick jag äntligen bygga på mina tänder och vips så såg jag inte ut som en kanin längre. Fast det hajade jag inte förens den här dagen då vi var på Madame Tussauds i London sommaren 1992. Inne på Madame Tussauds blev man på den tiden plåtade bredvid Crocodile Dundee (det var tider det) och jag råkade le, med tänderna. Ve och fasa, tänkte jag. Men när vi fick fotot i handen så insåg jag att jag  faktiskt såg normal ut. Nästan helt OK ut, till och med. Det var fantastiskt!

Prickigt gillade jag redan då. Här på julafton 1992 med Seventeen magazine som mamma hade köpt åt mig på Press Stop. Jag kan lova att just det här numret av Seventeen innebar början på mitt livslånga beroende av dyra amerikanske tidningar. Älskade tidningen så himla mycket. På ögonlocken är jag sminkad med glitterpennor som jag hade köpt på Buttericks till en maskerad. Älskade dem.

Det här bör vara sommarlovet efter 1:an i gymnasiet. Jag klippte av mig håret och färgade det tokrött… inte så mycket som hänt sedan dess med andra ord. Klänningen hade jag batikat själv och älskade den innerligt. Det var från början en vanlig svart klänning från H&M Impuls. Under den bar jag ett par hotpants/cykelbyxor i krossad sammet, för jag ville ju inte vara oanstänig och visa rumpan på Skansen där jag var med bror, mamma och farmor (som befinner sig bakom kameran). Grungen hade gjort sitt inträde och jag älskade Nirvana som livet själv.

Den här bilden är tagen på min 17-års dag och jag hade dagarna innan dumpat min pojkvän efter att någon berättade för mig att han hade skrivit en låt åt mig i födelsedagspresent. Jag var inte det minsta kär i honom och insåg hur förödmjukad han skulle bli om han hann sjunga den och jag gjorde slut efter det. Jag tror jag dumpade honom per telefon. Fegt.  Fast han spelade trummor i samma band som jag spelade bas (ack, han var en gud bakom trumsetet), så det var bara att bita i det sura äpplet dagen efter min födelsedag eftersom vi hade en spelning i Farsta Gymnasiet på deras Luciafirande. Förutom mig så ser ni resten av mina syskon på bilden. Kristoffer längst till vänster bärandes på Sofia (hon som fyllde 18 för ett par veckor sedan), Anna framför mig och Linda längst ut.

Sedan tog jag studenten 1995. Då hade jag klippt av mig håret och var rätt ljushårig. Men herre gud? Varför skulle jag prompt ha vita kläder? Det var verkligen inte jag, egentligen.

Efter studenten for jag till London och där blev jag kvar i 5 år. Här är jag tillsammans med min lillebror igen. Och ÅH! Här var jag fortfarande så smärt att jag kunde ha navelvisartröjor, vilket var helt rätt 1996. Och se där, naveln ganska nypiercad.

London igen, med min bror igen.

Så vad gillade jag att göra förutom att färga håret och batika kläder? Jag gillade att fotografera svartvita bilder och framkalla dem som kontaktkartor. Kändes väldigt arty och det gillade jag!