Vi har just genomlidigt hell week här hemma. Jag önskar att jag kunde säga att detta var ett årligen återkommande fenomen och att vi just klarat av årets helvetesvecka, men nja, det är snarare så att det är ett återkommande fenomen punkt. Den går till så här: det är 18 minusgrader ute (men för all del, det kan lika gärna vara 30 plusgrader, eller 3 – hell week är inte så nogräknad, dock blir den jobbigare vid extrema temperaturer. Ja, jag är Stockholmare och tycker minus 18 är extremt. So sue me), barnen och föräldrarna är trötta, barnen vill inte lämna soffan på mornarna och den ömma modern får klä dem under tvång och eventuellt vissa hot om indraget lördagsgodis och tid med plattorna, barnen vill inte bli lämnade på föris och slokar med hela kroppen vid hejdå, inte sällan är tårar involverade (från både barnen och, runt husknuten, modern). Här följer sedan den ljuva tiden av dagen då jag får gå på toa i fred, dricka kaffe som är varmt, träna om jag vill och, ja just det, jobba – det är som att åka på spa att komma till jobbet. Nej, jag är inte så bortskämd. Sedan är det dags för fadern att hämta på föris, barnen vill inte gå hem. Den ömma fadern får klä dem under tvång och eventuellt vissa hot om indraget lördagsgodis och tid med plattorna, sedan följer tiden mellan hemkomst och nattning och där emellan ska mat och ibland tvagning av barn klämmas in – alltid till det ljuva ackompanjemanget av ilsket skrik från valfritt barn, ofta i någon form av synkroniserat gnäll, med andra ord så fort den ena slutat börjar den andra, ibland joinar även tonåringen denna gnällsonat. Barnen somnar för kvällen, och vaknar och blir omnattade och vaknar och blir omnattade och vaknar och blir omnattade unt so weiter tills det är dags att gå upp, och då börjar det om igen. Och under helgen lägger de in växeln för att driva oss till vansinnets brant och över den om och om igen.
Och så idag kollade jag mig i spegeln efter att Morris däckat supertidigt i soffan (men så får det vara, för inte fan väcker man den björn som sovar) och tänkte LORD! vad sliten jag ser ut. Trött och arg och tio år äldre än vad jag gjorde för en vecka sedan, så jag rengjorde och maskade och exfolierade och tonade och smörjde mig med två serum och kräm och nu, nu tycker jag nog att jag ser lite mer levande ut än död. Tack gode gud för det. Hatar att se ut som en död arg person.
Håll nu tummarna för att veckan som kommer blir lite mindre hell och lite mer… tja, whatever så länge den är lite mindre hell.
