Att tillåtas åldras

Innan pandemin, på en av de sista pressträffarna jag var på, mötte jag en hudterapeut. Hon hade varit i branschen länge. Jobbat med kändisar. Hade en salong med kölista. Hon nöp mig i kinden och gissade att jag var 50 år. Jag var 43. Och vet ni, det kanske inte är hela världen när någon gissar fel med sju år, men ack den visste vart den tog just där i stunden. Jag som alltid, fram till att jag fyllde 40, fått höra att jag ser yngre ut, hade helt enkelt tagit den där ungdomen för given. Hon sa ord som ”kollagenkollaps” och stack till mig sitt kort och sa att jag kunde boka en tid för hennes (dyra) specialbehandling.

”Säg att det var jag som bad dig ringa, så får du gå före väntelistan. Och om jag var du, skulle jag köpa kollagenkapslar på vägen hem”

Jag bokade ingen tid. Jag köpte inga kollagenkapslar. Däremot fick jag absolut ett stukat självförtroende. Kände mig gammal. Kanske rentav lite ful. Sen blev jag arg. Jag hade bett om tips för min hud som var knastertorr – jag fick tips om hur jag skulle mota åldrandet i grind.

Det kallas för åldrande. Att huden får mindre stuns (sker successivt från typ 25) beror på att kroppens egna produktion av kollagen minskar. Kollagenet är det som bidrar till huden elasticitet, och när produktionen saktar ned, blir huden helt enkelt lite mindre elastisk. Och det kan ju kännas trist, men låt en kvinna få åldras i lugn och ro. Jag menar: hur ofta blir män nypta i kinden med en anmärkning om kollagenkollaps? Rätt sällan, skulle jag gissa.

Jag är så less på detta. Less på den konstanta strävan i samhället efter ungdom och nya sätt att dölja att vi blivit ett eller fem år äldre. Att vi inte får mogna i våra kroppar och i vår hud. Att målet alltid finns i det förflutna, inte i nuet eller i framtiden.

Skärp oss för tusan.

Gör fillers. Gå till en salong som berättar för dig att ditt kollagen har kollapsat för att du är rödlätt. Mig kvittar det vad andra gör och hur andra hanterar att åldras. Men utgå inte från att det är en lösning för andra. Utgå inte från att åldrandet är ett problem. För vet ni, jag har massor av problem, men att jag åldras tillsammans med min kropp är faktiskt inte ett av dem. Att jag åldras är livet. Det betyder att jag lever. Och jag vill leva. Jag vill bli gammal. Jag vill kanske inte att det ska göra ont att gå upp för trappor, och jag kanske inte vill stöna när jag böjer mig ned efter saker (det gör inte ont i trappor, men ni kan hoppa upp och sätta er på att jag stönar när jag böjer mig för att plocka upp den där himla mascaran som ramlat från hyllan). Men att jag får rynkor, att min hud inte är lika elastisk som den en gång var, det är inte ett problem.

Ja, jag tog illa upp i stunden. Men när jag tänkte på om Persbrandt ofta får höra att han lider av kollagenkollaps, så blev jag mest sur över att man så ofta problematiserar kvinnans åldrande, medan männen slipper. Låt oss slippa det också.