Dagens käftsmäll

För fem veckor sedan tog mitt ex livet av sig. Samma ex som är den biologiska pappan till mitt äldsta barn. Jag skriver biologiska, för det är en viktig distinktion i vårt fall, eftersom min äldsta haft en väldigt närvarande pappa i en annan man än han som gjorde mig med barn. Men oavsett, det har varit tufft. Det ÄR tufft.

Idag passerade jag genom Åhléns (konstigt hur jag, så fort jag skriver minsta om skönhet, per automatik tycks hamna just där) och när jag passerade Diors parfymdisk tvärstannade jag, sneglade, fortsatte gå, för att sedan vända tillbaka. Där stod den nämligen, en flaska Dune. Jag har inte sett Dune i handeln på flera år. Den har säkert funnits där hela tiden, men jag har inte haft anledning att reagera. Men nu stod den där och skrek åt mig.

— Kommer du ihåg att det var mig du fick i julklapp av honom, när ni bara hade dejtat i 6 veckor? vrålade flaskan från disken.

Ja, jag kommer ihåg. Jag fick två paket, som jag varsamt packade ned i min resväska när jag skulle hem till Sverige över julen. Jag hade först fått strikta instruktioner att inte öppna innan juldagen, men fick dispens för julafton, för det är ju så ni gör i Sverige. I tullen ljög jag och svarade att självklart hade jag packat allt själv och på julafton öppnade jag mina paket. Det ena innehöll ett paket Cadbury’s Roses och det andra var en flaska Dune, som jag sedan bar nästan varje dag fram tills att jag hittade en ny favoritparfym runt millenieskiftet.

Jag kunde inte låta bli att lukta på den. Snabbt. Nästan i förbifarten. Och lukten drog självklart till med en riktig käftsmäll. Tänk ändå, att en snabbsniff i en parfymflaska kan slunga en tillbaka 20 år i tiden, till London, till år som var både episka och alldeles fruktansvärda men ändå mynnade ut i skatten som mitt äldsta barn är.

Den var skarpare än vad jag mindes den, och tydligen prinsessan Kates signaturdoft nu för tiden. Det måste vara något med Dune och England.