Jag slänger saker ibland. Men oftast inte. Ja, jag är en sådan DÄR som skiter högaktningsfullt i rekommendationer vad gäller brukstid på skönhetsprodukter, fast i min övertygelse att det bara är skönhetsbranschens försök att tjäna mer pengar på mig. Det är klart, luktar något illa, så slänger jag. Har något gått sönder, så slänger jag (i alla fall om det inte är en awesome skugga som går att pressa om, då kanske jag gör det – men troligtvis inte, troligen sparar jag den i söndersmulad form eftersom det tar tid att pressa om en skugga och jag är, vad vill väl kan kalla för bekväm). Det är dessa regler jag lever efter: smink som luktar illa eller torkat till fnöske, det slänger jag – annars: not so much.
Härom dagen återförenades jag med vad jag nog skulle vilja utnämna till mitt favoritlippie genom tiderna (eller i alla fall stadigvarande sedan 2009): Aaron’s Red – åh du lilla förpackning av awesomeness, how I love thee! Egentligen kanske inte så mycket glanset i sig, men färgen – FÄRGEN. Klarröd, skir men ändå med oomph. Kan inte tänka mig att den finns kvar i diskarna under namnet Aaron’s Red för den släpptes som sagt med någon av kollektionerna 2009, men vem vet, kanske finns färgkoden 125 kvar?
Mmmm, bästa röda glanset – gammalt som gatan men inte räds jag väl sånt. *living on the edge*
