Med jämna mellanrum brukar jag färga håret rött (som ni vet). Detta brukar följas av en period där jag utropar krig mot naturen och gener eftersom jag så uppenbart är född ginger egentligen, men naturen inte riktigt hajade det och istället bjussade på råttfärgat hår (förlåt, ”cendre”…) till mina fräknar och envist superljusa och melaninfattiga hud. Jag brukar lova mig själv att jag ska hålla efter det röda, färginpacka det regelbundet, färga innan det blir urtvättat och embraca min inre ginger. Sedan upptäcker jag, förr eller senare (oftast förr snarare än senare, om jag ska vara helt ärlig), hur jävla jobbigt det är att underhålla rött hår, får lite panik, svär att jag ALDRIG MER ska färga det rött. färgar det brunt, känner mig missnöjd med det bruna, kör en avfärgning, bleker ned det, färgar topparna i någon festlig pastell, kommer på att även det är jobbigt att underhålla och slutar sedan med ett nedblekt hår med en ton av gul. Och sedan färgar jag det rött igen. Där har ni den, en full cirkel av hårfärgandets vedermödor a’la mig.
Senaste åren, sedan barnen, har det gått längre och längre mellan de röda cyklarna, för ja, tiden ni vet. Men i helgen var det dags. Jag hade sneglat på örtfärger ett par, tre veckor, men det slutade med en gammal hederlig L’Oréal Casting Creme Gloss i färgen Caramel Blonde, en av mina ljusröda go to-färger som bara funkar när jag har det ljusa utgångsläget som jag hade nu.
Ljusa utgångsläget:
Och det röda resultatet:
men hur snyggt?!!!