Att skriva om skönhet kan vissa dagar vara att balansera på vansinnets brant. Jag skriver vissa dagar, för det handlar verkligen om dagsform. Idag, trots att jag vaknade 4:45 efter en alldeles särskilt obehaglig mardröm som jag inte ens var sugen på att somna om efter (vilket svek av hjärnan att producera sådana obehagligheter när allt man vill är att vila) och jag sitter med kaffe i soffan innan ens min man gått upp, är dagsformen faktiskt oväntat bra. Jag tittar på bilderna på mig från Augustgalan för ett par månader sedan och tänker att jag inte förstår alls varför jag efter galan gick och la mig fast övertygad om att jag behövde minst ett ansiktslyft och nästan helt hade motiverad kostnaden med hjälp av en god dos självhat.
Jag har skrivit om det här förut, men kanske tål det att påminnas om: att åldrande inte bara är okej, det är en ära. För det är något vi behöver påminna oss om när vi knappt längre ser naturligt och okorrigerat åldrande längre på vare sig TV, film eller i sociala medier. För så vanligt är det att göra fillers, lyft och botox. För att inte tala om hur vanligt det är att redigera sina foton (med all rätt ibland för jösses vad fel ljussättning kan döda all stämning i en bild).
I slutet av året började det cirkulera en bild på Lindsay Lohan i sociala medier där man till vänster visade hur hon såg ut 2023 och till höger hur hon såg ut nu. Hon var svinsnygg på båda bilderna – vad härligt att hon (verkar ha) tagit sig ut på rätt sida om ett missbruk som enligt pressen pågick i många många år. Men det som fick mig att reagera var bildtexten som typ löd: wow, hur har hon lyckats med den här förvandlingen på bara ett år? Vilken glow up.
Kommentarsfältet fylldes av förklaringar som: så blir det när man inte missbrukar alkohol och andra substanser samt att hon uppenbarligen hade hittat tillbaka till gud. Ack. Tänk om man fick utmejslade kindben, voluminösa läppar, snyggt smink och ett lyft ansikte av att finna gud och sluta supa. Okej fair, missbruk gör sällan några under för ens utseende, men tyvärr brukar utseendet inte heller förändras så pass mycket på ett år för att man blir ren. Enligt den principen borde jag, som aldrig missbrukat, ha världens mest spänstiga hud. Men det kanske faller på att jag inte är troende. Darn it, jag borde kanske inte djupdykt i satanism förra läsåret? Å ena sidan var det ett kommentarsfält som faktiskt inte var särskilt elakt (vilket man ju får applådera), men å andra sidan var det som om hela världen kollektivt hade glömt bort saker som injektioner, lyft, behandlingar och det faktum att en välfylld plånbok eller rätt spons kan köpa det som enligt samhällets normer klassas som skönhet. Vägen till en tightare käklinje är en fråga om huruvida du vill lägga pengar på att tighta upp den eller inte.
Jag lutar fortfarande åt att jag inte vill lägga pengar på att motverka gravitationen eller gömma det faktum att jag blir äldre. Jag menar tack och lov att jag blir äldre, alternativet vore ju att jag var död. Men, vissa dagar vacklar jag. Såklart vacklar jag. Jag är en kvinna som möter omvärlden varje dag. Jag ser hur andra kvinnor i min ålder hyllas för sin naturliga skönhet (när de uppenbart unnat sig både en och annan nip and tuck) eller, ännu värre, de som skapar content som låter typ så här: följ mina kostråd, göra samma ansiktsyoga som jag, ta dessa kosttillskott från ett företag som jag har ett betalt samarbete med, så kommer du också kunna se lika ung ut som mig när du är femtio plus. Och så krävs det liksom bara en gnutta kritiskt tänk eller erfarenhet av att studera bilder för att se att deras käklinje har fixats, deras läppar har fyllts ut och deras pannor har blivit väsentligt slätare än tidigt. Och vi vet ju alla att rätt hudvård kan göra mycket, men den utför sällan sådana mirakel.
Vet ni vad. Folk får gärna injicera fillers och tighta upp huden, göra trådlyft eller kirurgiska lyft och boosta sina läppar, men kom inte och säg att det är på grund av det gröna spirulinapulvret som ni mixar i smoothie-reelen sponsrad av ”Skrämsel & Spirulina AB” som ni plötsligt ser yngre ut.
2024 var ett år som jag kände att jag åldrades rejält på ytan. Det är vad det är. Ibland vill jag rent instinktivt gömma mig. Men jag vet att även personer som jag måste synas både när det kommer till beauty och rörelse (nej träning förekommer inte här, men jag har en offentlig träningslogg på insta). Jag försöker påminna mig om det, särskilt vid tillfällen jag får kommentarer som ”vad trött du ser ut” eller ”där var du ju inte så söt”. För det är så här jag åldras. Det ÄR okej att åldras. Det ÄR en ära att åldras. Jag är inte ens femtio än, låt en kvinna bli vuxen i fred – det är inte min uppgift att se ut som trettio. Det gör trettioåringarna så bra på egen hand.
Kanske är det på grund av dessa stundtals rätt jobbiga känslor som jag legat lågt på både bloggen och insta senaste året? Jag tänker att jag ska rätta till det. Ha tålamod med mig – vi får se vad det blir. Det kommer naturligtvis fortfarande handla om beauty (det är ju trots allt mitt jobb), det kommer fortfarande vara personligt, och det kommer förhoppningsvis bli lite mer närvarande.
Välkommen 2025 – året då jag embracar min inre och yttre hagga. Haggor är bäst. Alla borde vara lite mer halvskitig hagga och lite mindre ”cold girl”-rosig. Lite mer tuffsig och lite mindre glossy. Lite mer som livet är bortom sociala medier, helt enkelt.
