Ibland agerar jag väldigt mycket på impuls, och när det kommer till mitt hår så nästan alltid. Igår passerade jag Kicks när vi panikhandlade nya skor till barnen efter att ha insett att en tredjedel av barnen hade skor som tog in vatten, en tredjedel hade skor som var för stora, och en tredjedel hade skor som var för små. Och jag svär, det var som en kraft som slet tag i mig, ledde mig mot hårfärgshyllan för att hugga en låda av Loreal’s casting creme gloss i färgen Spicy Amber, som Skatan tipsade om i kommentarerna till mitt inlägg om just röda hårfärger (ni vet, samma inlägg där jag skrev något om att rött hår inte fanns med i planeringen på grund av sjukt opraktisk hårfärg när man inte hinner färga och fylla på hela tiden). Nå väl, jag kom, jag såg, jag köpte, jag åkte hem och färgade. Inte fullt lika rött i verkligheten som på bild, men helt klart en bra röd för att vara en toning och helt klart ett lyft jämfört med den icke-färg jag gått omkring med å det senaste.
Nu undrar jag bara; varför i hela fridens namn är jag inte född med rött hår, när det så uppenbarligen är den färg som jag verkligen alltid borde ha?
*klappar händerna entusiastiskt* Kul att du testade och gillade! Min strategi har ju varit att vara så snäll mot håret jag kan utan att det blir trist… Så om du tycker att färgen blir lite mesig kan du ju köra med Revlonbomb ovanpå förytterligare färgglad snällhet :*
[…] försvann massor av hårfärgen utan att håret kändes katastrofalt slitet efteråt. Gött. Och nu har jag ju, som ni vet, en ganska diskret (om man jämför med de färger jag brukar ha) koppar i håret – som jag […]