Mina naglar ser oftast ut som sjutton. Jag klipper dem med en sådan där nagelklippare, orkar sällan fila dem till en snygg form och vill det sig riktigt illa har jag även lite sorgkanter efter duster med växtlighet. Men ibland får jag feel och lackar dem i fina färger (jag har obscent mycket nagellack hemma, courtsey of åren som skönhetsbloggare), och ibland, när jag känner mig extra flott, då pimpar jag dem lite extra med nageldekaler. Och alltså nageldekaler – kan ju vara en av de roligaste sakerna sedan… sedan… ja, sedan jag vet inte när.
Nageldekaler är alltså som små temporära tatueringar för naglarna, för oss som tycker att nagelkonst är festligt men inte vill eller kan göra det själv och inte har lust att pynta asmycket pengar till någon annan att göra det på oss. Först lackar du dina naglar i en fräsig färg, sedan klipper du ut ditt lilla motiv, lägger pappersbiten i ett vattenbad i några sekunder och för sedan över bilden på nageln, sedan avslutar du med ett överlack. Plätt lätt, I tell you!
Och som bonus tycker barn att detta är en askul grej att få på sina naglar också (DÄR kan vi snacka pill, deras naglar är ju skitsmå) – typiskt bra grej att avleda gnäll och gnöl med. Också typiskt bra källa till frustration då ett av barnen pillar bort dekalerna innan de torkat (vilket egentligen bara tar några sekunder, men de är ju snabba de små liven) och sedan kräver en ny och en ny och en ny och en ny…
