Hårfärg och jag, det är en livslång kärlekshistoria, det måste vi väl ändå säga? Jag färgade håret första gången när jag gick i femman. Jag hade en tid för klipp och sling hos frisören en trappa upp i höghuset i ett av höghusen i Huddinge Centrum. Jag minns fortfarande doften när jag klev in, den hänförde mig totalt och jag tycker fortfarande att lukten av blekmedel och permanentvätska är bland de härligaste som finns med sina löften om förändring. Jag slingade mig inte då, utan bad istället om en blekning av min lugg. Detta var ju trots allt på det glada 80-talet och en blekt lugg var ungefär det tuffaste och mest vågade jag över huvud taget kunde tänka mig.
Sedan dess har mitt hår haft ungefär varenda färg det går att tänka. Ja, det vet ni ju. Det har varit blont, gult, rött, svart, brunt, kastanj, lila, rosa, blått, grönt och ibland hela regnbågen. Av alla färger är nog regnbågshåret min favorit, men det kräver så galet mycket underhåll att det liksom inte ens är roligt.
Ibland har jag perioder då jag gör prick ingenting åt min hårfärg. Det har jag haft sedan i somras då jag klämde i en burk pärlblond från Mood by Jane Helen. Min frisör rös när jag berättade det, men det blev trots allt en rätt trevlig rödblond färg. Faktiskt lite som Sandra Beijers. Ja, hennes är ju snyggare stylat, mer välvårdat och har inte heller en trist utväxt om man ser till bilden, men om vi bara tittar på färgen kan vi väl enas om att den är rätt lik? Oui?
Nå väl. För två helger sedan råkade jag öppna skåpet där jag har mina hårfärger. Vaddå, har inte ni ett sådant skåp – ett skåp för färglängtan? Inte jag heller, egentligen, det är mest ett hörn på en hylla i ett stort och rätt stökigt skåp i köket. Och när jag tittade in ropade jag högt inombords: GRÖNT OCH LILA – LET’S DO THIS. So I did. Utan handskar förstås, för handskar är för folk MED impulskontroll, vilket jag inte har när det kommer till hårfärg.
Jag lät det sitta så länge som jag kunde, vilket inte var mer än någon timme eftersom vi skulle på barnkalas – visserligen bara ett par dörrar bort, men kände ändå inte att jag ville ha plastpåsar i håret bland så många andra människor. Istället drog jag på ett likfärgat läppstift och åt piroger och paj och önskade lite lite att jag hade sparat plastpåsarna och stoppat dem i öronen på grund av ljudnivån.
Och på måndagen drog jag till med min mest gillade #workingkatta bild på instagram någonsin. Och innan ni frågar, nej, jag brukar faktiskt inte vara så här snygg på jobbet varje dag. Ibland slår jag till på stort, men just den måndagen berodde det på att vi skulle på Augustprisets nomineringsevent på Kulturhuset.
Men i alla fall. Hårfärg, vilken energikick det kan vara ändå. Speciellt nu, fem dagar in i årets i särklass mest trista månad.
Du är ju bara för härlig! <3
Men, det är ju fantastiskt!
ÄLSKAR din stil!! Förstår inte heller folk som inte alltid har någon slags längtan efter hårförändring…. en annan blir ju aldrig nöjd!