Det här inlägget är gammalt för er som följer mig på Katta Kvack, men eftersom jag, precis som Karin, tycker att tatueringar har en självklar plats även inom beautyvärlden (på grund av att det är den i särklass snyggaste formen av kroppsutsmyckning) bjuder jag på inlägget även här, något omskrivet för att inte verka hur gammalt som helst.
Mina tatueringar – jag älskar dem. De svider dock rejält i ögonen på både mamma och pappa. Oklart varför. Mamma har börjar köra med jag säger ingentiiiing och håller handen för ögonen när någon pratar om dem, och pappa frågar ibland när jag ska sluta med sånt där. Men så är de, di dära 40-talisterna. Men det gör ju inte så mycket tänker jag, eftersom det är mina kroppsdelar som jag färglägger och inte deras.
Hade kunnat förstå folks fasa om det handlade om att jag förstörde min kropp genom att skjuta upp en massa heroin, eller ligga och pressa i solen utan SPF, eller vara beroende av plastikingrepp, eller kanske till och med om jag rökte oavbrutet och söp som en galning, men det är ju inte det som det handlar om, det handlar ju om konstverk på min kropp. Fina saker. Ljuvliga.
Det spelar ingen roll vad andra tycker, för faktum är att jag har aldrig känt mig så bekväm och nöjd med mig själv och mitt utseende som sedan jag började tatuera mig. Mina tatueringar är en förlängning av mig, min personlighet, min smak och mina åsikter. Det kan tyckas löjligt, men jag älskar dem. Visst, den där första jag gjorde när jag var 19 och bodde i London är inte särskilt fin. Den var oplanerad, en tatuering som gjordes bara för att jag ville ha en tatuering. Men mina andra är jag galet förtjust i och även den där första tribalen bär en särskild plats i mitt hjärta.
Min första – den oplanerade tribalgadden: 1996
Året var 1996 och jag hade varit i London i snart ett år. Jag hittade en skum tatuerare i SoHo, valde en design som satt uppklistrad på väggen och ba do it till tatueraren. Den tog 15 minuter att göra och jag höll på att dö en långsam död i 14 minuter och 50 sekunder. De sista tio sekunderna minns jag knappt för då började jag rulla runt med ögonen, kallsvettas och må himla illa. När jag gick därifrån fick tatueraren påminna mig om att knäppa mina byxor eftersom han inte tyckte att jag skulle gå omkring med öppna brallor i SoHo. Kanske hade han en poäng. På bilden har den bara ett par månader på nacken. Nu är den himla luddig och suddig och ett himla bra exempel på varför man ska välja både tatuerare och motiv med omsorg.
Min andra – syskontatueringen: 1999
1999 var jag på tatueringsmässan tillsammans med min lillebror. I Flashfighters monter såg vi denna drake och tyckte båda två att den var fin. Så någon månad senare åkte vi ut till deras studio i Aspudden och gjorde en varsin. Kristoffers är typ en smula större och har ett rött öga, medan min har ett blått öga. Lite mer genomtänkt, men en design plockad ur en pärm. Nå väl. Jag gillar den fortfarande. Den har en mening. Vår syskontatuering! Skamligt att den typ inte finns med på några bilder över huvud taget dock.
Min tredje: Döskalle & rosor: 2008
Sommaren 2008, mitt under semestern och värsta värmeböljan gjorde jag den här tatueringen på underarmen. Mitt i sommaren var kanske inte bästa tidpunkten, men får man en tid hos Johanna som vanligtvis håller till på Bluebird i Västerås så gäller det att passa på. Varför en döskalle, är det många som har undrat? För att jag tycker att de är fina. Estetiskt snygga. Plus att jag är hårdrockare, och vi hårdrockare gillar döskallar. Okej?
Min fjärde: Hello Kitty och polare: 2009-2010
Jag satt och funderade länge länge på vad min nästa tatuering skulle bli, efter skallen och rosorna. Jag visste att jag ville att Mia skulle göra den, men jag visste inte riktigt vad – bara att den skulle vara stor. Sedan slog det mig: Hello Kitty. Så klart! Jag har gillat Hello Kitty och hennes polare sedan jag var liten. Jag kan inte påstå att jag är ett maniskt fan, men jag är ett fan, helt klart. Och så fick det bli, en hel liten sanriovärld på min överarm – hela vägen runt.
Min femte – Kolibri & hibiskus: 2010
Jag lät Mia få fria händer med min vad när jag var uppe hos henne i maj förra året och det blev en alldeles underbart färgglad skapelse. Den är inte helt klar faktiskt, mer ska till och den kommer bli ännu finare liksom, samt att den läkte lite taskigt och behöver fyllas på lite på sina ställen (my bad, hade mycket olämpliga skor på mig som skavde emot under läkprocessen). Det är inte klokt hur galet duktig Mia är. Måste se till att boka en resa till Östersund himla snart! Lustig grej med denna. Vi hade inte alls pratat om vad hon hade för planer innan jag fick se skissen samma dag som hon satte nålen i mig, men det visade sig vara så klockrent. Efter min farmor dock fick jag en tavla i tusch som hade hängt hemma hos henne – som jag alltid älskat. Och vad är motivet om inte kolibrier och hibiskusblommor. Nästan lite freaky faktiskt!
Min sjätte – Behemoth: 2010-2011
Behemoth är ju ny och inte alls klar. Sedan den här bilden togs har själva Behemoth fått en massa svart färg, men han ska färgläggas också av Klara på Swahili Bobs. Egentligen skulle det vara klart vid det här laget, men jag blev ju preggers lite snabbare än vad jag hade trott och när man är preggers ska man inte tatuera sig – så nu får jag snällt vänta ett tag till.
Planer på fler? Eh. Ja! Jag har ju fortfarande SJUKT mycket hud som är naken och tråkig och alldeles hudfärgad. Och så kan vi ju inte ha det! För oavsett vad andra tycker om tatueringar, och tro mig, jag har fått höra mycket skit, så älskar jag dem verkligen.
Men gud, jag hade helt missat/glömt bort kolibrin!!! Vi får ha våra somkompistatueringar då tycker jag!
@mirijam, Klart vi kan!
Så underbart fint att kunna pryda sin kropp så här. Gjorde precis min första tatuering. Men så länge jag kan minnas så har jag tyckt att jag har haft tatueringar på halva min kropp, de syns bara inte än 😛 (dålig på att släpa arslet till en bra studio)
@Carro, Det brukar vara så, att de liksom får växa fram och när de väl sitter där känns det helt naturligt.
Fantastiskt fina, tycker jag. :3 Har själv en ganska stor på överarmen, samma storlek som din döskallegadd skulle jag tro.
Men blir inte alla tatueringar luddiga och suddiga efter X antal år?
@Dess – Drömteori, Jo, de flesta tappar ju omphen, men inte på samma sätt som min första har gjort.
Du har så himla fina gaddningar! Älskar tatueringar och känslan av att bli tatuerad! (En sanning med modifikation eftersom jag var nära döden 3 timmar in i min fottatuering…) Måste göra en till snart!
Adrenalinkicken är lovely och jag älskar det också… trots ontet.
Alltså så SJUKT fint att dina fräknar syns genom dina sanriotatueringar! Fräknar är det finaste jag vet!
Fräknar for the win!
Min sambo rullar med ögonen när jag pratar om tatueringar, kanske främst för att han vet att jag KOMMER göra en backpiece, och jag kommer tatuera mig mer. Har ju bara två/tre fjuttiga i dagsläget, en som täcker överarmen och en nedanför vardera nyckelben. Detta går ju inte för sig! Ah, det kommer bli så bra.
@ullis, Nej, mer tatuerad hud åt folket. Eller åt oss i alla fall!
Åhhh, jag blir alltid lika glad när jag ser din Sanrio värld! 🙂
@Anna, :luv:
Jag är tatuerad och får samma reaktion som du. Jobbar som socialpedagog och tydligen får vi inte vara tatuerade och piercade enligt de som jobbar inom behandling men det lustiga är att jag får lättare kontakt med mina klienter just för att jag har mina tatueringar, det är något som bryter isen eller så känner de att jag är på en närmare nivå.
Jag har massa hud som ska färgas och är stolt som fan över dem jag har (bla en från Johanna på Blue Bird).
Och du har så rätt i att det hör hemma i en skönhets blogg. Jag blev väldans glad när jag läste detta, tack!
@Sara, Det är lustigt det där, att folk fortfarande har så förutfattade meningar om just tatueringar. Lustigt och hemskt omodernt!
Älskar tatueringar, och älskar dina. Speciellt sanriotatueringen. Men det är nog första gången som jag ser din lilla Kuromi. Älskar busiga Kuromi!! :)Jag vill ha fler, men vad?
@Sandra, Mitt problem är att begränsa mig. Har så SJUKT många idéer att jag inte riktigt vet vilka jag ska sålla bort.
Jo men tack för den Katta! Här går jag och försöker övertyga mig själv om att jag har väl ingen tatueringsabtinens, nänä, jag kan vänta jag! Nu går det ju sådär efter detta…… 😉 Har förresten aldrig hört att man inte ska tatuera sig när man väntar barn. Har bara hört att man inte ska färga håret däremot i fråga om beautyrelaterat.
@Gabriella, Eftersom immunförsvaret blir sämre under graviditet tar det längre tid för en tatuering att läka då man är preggers. Jag hade min senaste sittning i början av graviditeten, precis innan jag visste, och jävlar vad det tog tid att läka då. Det är därför de flesta tatuerare inte vill tatuera gravida, sedan samma sak om man ammar.
Det där med hårfärg och graviditet finns det dock inga riktiga belägg för, har jag upptäckt efter lite efterforskning.
@Bjooti, (däremot kan hårfärger tydligen reagera annorlunda med håret under en graviditet, men det ska, enligt vad jag har läst, inte vara farligt för fostret)
@Bjooti, intressant, mycket intressant!
@Gabriella, Ja, det tyckte jag också. Vågar ju inte svära på något, så klart, men det var vad tatueraren sa (och vad det stod i den knäpphändiga informationen om att färga håret under graviditet).