Utdrag ur ”Väninnorna och Kung Carl” av Kicki Norman

Följer gör ett utdrag ur boken ”Väninnorna och Kung Carl” som Kicki Norman har valt att låta Bjootis besökare läsa. Självklart handlar det om skönhet. Tack Kicki!

Medan modekläder lånas inför fotograferingar och lämnas tillbaka när de har avbildats på någon 180 centimeter lång sextonåring, är skönhetsprodukterna en annan historia. Eftersom makeup och crèmer oftast fotograferas klämda ur sin tub eller utskrapade ur sin dosa, är de sedan förstörda och oanvändbara för företagen de kommer ifrån. Därför stannar de kvar på redaktionen. En skönhetsredaktör på en större tidning får skönhetsprodukter för ungefär 100 000 kronor om året, en del av det fotograferas inte ens utan skickas ut från skönhetsföretagen som information om nyheter och andra former av PR. Inne på en skönhetsredaktörs rum ser det ut ungefär som i en Sephora-butik, bara trängre. Hylla efter hylla av burkar, flaskor, tuber, kartonger, borstar, puffar. Scrubcrèmer trängs med ögonskuggepaletter och olikfärgade mascarahylsor. För redaktören är en spegel ett lika viktigt arbetsredskap som datorn.
Självklart kan en normal människa inte tillgodogöra sig allt detta, även om en samvetsgrann skönhetsjournalist i möjligaste mån försöker prova allt och bilda sig en professionell uppfattning om prylarna. Därför brukar tidningar anordna utdelning av skönhetsprodukter bland alla medarbetare på redaktionen, vanligtvis två gånger per år, en före jul och en före semestern. Dessa förskönande julklappsutdelningar kallas för ”påsfester” eller ”gamfester”. I det förra fallet har skönhetsredaktören gjort i ordning påsar med likvärdiga produkter som delas ut slumpvis bland tidningens medarbetare (även männen). I det andra fallet har skönhetsredaktören delat in skönhetsprodukterna i olika kategorier, exempelvis ”mascaror”, ”solprodukter” eller ”anti-cellulit”. I lottad ordning får medarbetarna sedan storma in i rummet där godsakerna finns, och förse sig bäst han/hon kan med ett förutbestämt antal produkter ur varje kategori. För att detta ska bli extra stressigt brukar tre-fyra personer få springa in och ta saker samtidigt, gärna slita dem ur händerna på varandra. Därav begreppet ”gamfest”, en anmärkningsvärt neanderthal tillställning på landets mest sofistikerade arbetsplatser.
På Gloria hade gamfesten vunnit över den mer civiliserade påsfesten, kanske för att skönhetsredaktören Simone LaTour var omåttligt förtjust i intriger.
”Det är det enda sättet att ni verkligen ska få det ni vill ha, non?” sa hon med sin franska brytning. Jag hade alltid misstänkt att hon mest ville se folks verkliga jag blottas över crèmerouger och ansiktsmasker när det var dags att gama ut vårens sköna överflöd.
”Vad fick du för nummer?” undrade Ammi efter att ha dragit en nit med siffran 28 på. Det betydde att hon skulle få gå in och gama med den sista gruppen, då sannolikt alla dyra märkesprodukter började ta slut.
”Tre.”
”Åh, lyckos dig! Du har sånt himla flyyyyyt! Om du ser Ole Henriksen Express the Truth Wrinkle Resistance Face Creme for Dry Skin kan du väl försöka ta den åt mig?”
”Men du har väl inga rynkor?”
”Precis.”
”Jag fattar inte ens hur du kan komma ihåg ett så långt namn, men om jag ser en liten burk med många bokstäver på så tar jag den.”
”Svart lock, rosa etikett”, sa Ammi för tydlighets skull.
Ammi hade rätt. Jag hade Midas-förmågan i allt som hade med jobbet att göra. Allt gick min väg, jag kunde inte misslyckas. Det var bara en fråga om veckor, eller möjligen dagar, innan jag skulle få göra varje nöjesjournalists drömreportage – en intervju med något av kungabarnen.
Och när jag stormade in i gamfestrummet i den allra första gruppen, var det självklart att jag fick med mig inte bara Ammis burk med svart lock och rosa etikett, utan också Kerstin Florians Moor Mud-mask, ett Chanel-nagellack och en superlyxig, fleratusenkronors underprodukt från lyxmärket La Prairie. Jag var Sara Den Allsmäktiga.

När jag och Ammi kom till Kung Carl denna kväll, hade vi varsin papperskasse i handen.
”Gamfest, flickor!” hojtade Ammi och vinkade med sin påse till Åsa och Diana, som loungade i varsin fet läderfåtölj. Habegäret sprakade som tomtebloss i deras blickar när de hörde och såg vad som var på gång. Vi lämnade över påsarna för dem att rota i. Jag kände mig som jultomten. Det är roligt att få presenter, men det är ännu roligare att ge bort dem. Diana var spekulant på La Prairie-crèmen som jag lämnade över utan större saknad, Åsa nöjde sig med några läppglans från budgetmärken som Nivea och Rimmel.
”Den här ögonskuggan tror jag att du skulle var jättefin i”, sa Ammi och höll upp en lite dyrare skugga i en mild lindblomsgrön nyans.
”Men… Den är så grön”, sa Åsa.
”Äsch, den ser grön ut nu, men när du börjar sudda lite på den kommer den knappt att synas!” sa Ammi.
”Det är sant”, sa jag. ”Även om de exklusiva märkena har mycket pigment i sina produkter kan du tona ut den så att den blir ganska diskret. Prova att blanda den med någon annan skugga, till exempel en beige eller duvblå. Här, den här borde bli bra!”
Jag fiskade upp en ljusgrå skugga.
”Lite makeup skulle göra dig gott”, instämde Diana. ”Annars har du en tendens att se lite alldaglig ut. Lite färg kan verkligen pigga upp dig!”
Inte för att jag höll med om alldagligheten, men jag tryckte på Åsa ett rosenrosa rouge i lyxig gulddosa också.
”Du kommer bara att se ut som efter en dag i skidbacken, prova!”
”Vad snälla ni är!” strålade Åsa. ”På min lilla tidning delar inte skönhetsredaktören med sig, så jag är verkligen beroende av allmosor från mina bättre bemedlade väninnor!”
”Vilken tråkig skönhetsredaktör!” sa Ammi, ”Hon sitter säkert hemma och sorterar sina 150 mascaror på kvällarna. Vilket, nu när jag tänker på det, är vad Carola skulle göra om hon var skönhetsredaktör. Hon var helt hemsk idag!”
”Hon var faktiskt förfärlig”, instämde jag. ”Jag gick in i samma grupp som henne – hon hade naturligtvis ”lottats” som nummer ett – och hon roffade åt sig mycket fler grejer än vad som är meningen. Dessutom ryckte hon en Elizabeth Arden-palett med flera fina ögonskuggor ur händerna på mig…”
”… för att hennes dotter skulle leka med dem!” fyllde Ammi i. ”Jag menar, vad är ungen? Två år? Tre?”
”Ingen är förvånad”, sa Diana som alltid visste allt om alla. ”När alla skönhetsredaktörer fick Chanel-morgonrockar i julklapp av Chanel, konfiskerade hon Simone LaTours!”
”Är det sant?” sa Ammi.
”Javisst! Agneta på vår söndagsbilaga berättade det, hon och Simone är väninnor. Och inte nog med det! För några år sedan konfiskerade hon också Astrid Bellarivas julklapp från Mulberry, den senaste trendväskan. Hon sa att gåvan var så värdefull att den räknades som muta!”
”Ha! Jag har sett Carola på fester med den väskan!” sa jag. ”Muta mig hit och muta mig dit!”
”Mutta, snarare”, sa Ammi.
”Vilken människa!” sa Åsa. ”Men hörrni, jättetack, ni båda! Om det inte var för er skulle jag inte äga ett Juicy Tube ens. Och nu undrar jag vad alla ska ha att dricka. Se inte så förvånade ut! Jag är faktiskt stadd vid kassa för en gångs skull. Det är alltid ni som betalar annars så låt mig få ta den här rundan.”
Sugen på att läsa mer? Du kan läsa bokens första kapitel här, och sedan köpa boken till ett förmånligt pris hos AdLibris. Glöm inte att spana in Kickis blogg också: www.kickinorman.com

Torsdagen den 1 november mellan 18-20 signerar Kicki Norman sin bok i Accessoras showroom, där det samtidigt bjuds på mingel och rabatterad shopping – 20% på Accessoras sortiment, och 20% på Kickis bok.