Under en period i mitt liv utrustade jag alla mina nya pojkvänner med en flaska Fahrenheit. Jag hade inget som helst intresse av att de skulle ha en unik doft som jag kunde minnas dem vid när det, som det alltid gjorde, tog slut. Nu låter det som om jag hade en strid ström av pojkvänner i min ungdom. Det hade jag inte. Jag såg nämligen ut som vore jag tolv fram tills att jag var ungefär 18. Då såg jag istället ut som 15. Det var mitt ok att bära, att hela tiden se yngre ut än mina vänner och därmed tydligen inte tilltala mina jämnåriga killar. Men även om jag såg ut att vara tolv, kunde jag ändå sniffa mig till en Fahrenheitbärare på en gång och det fanns inget som satte mitt hjärta i brand så som Fahrenheit kunde göra. Till viss del hamrar nog mitt hjärta fortfarande extra snabbt så fort jag känner en liten vindpust från förbipasserande Fahrenheitanvändare.
”Den luktar sex. Det är förklaringen”, skrev en kompis på Facebook.
”Det är mer känslan av att vara fjorton och stå utanför gårn och frysa och hångla med moppekille, skulle jag säga. Total mix av känslor som är för stora för kroppen och hormoner, typ!”, skrev en annan.
”Ja men det är ju som ni redan sagt, det var ju alltid de snyggaste och coolaste (och ouppnåeliga) killarna som hade den! Det är liksom betingat sen tonårstiden att gilla den!” skrev en tredje.
Med noter av mandarin, viol och läder är Fahrenheit som en ljummen smekning av en sommarvind, som att svepas in i en filt av trygghet, som att komma hem. Detta beror säkert på att jag, föga förvånande med tanke på att jag som sagt tvångsmässigt gav Fahrenheit till så många av mina föredetta pojkvänner, förknippar Fahrenheit med att krypa in i en varm famn som vill hålla mig hårt. Tills förälskelsen var över. Ja, till pojkvännerna alltså. Min förälskelse till Fahrenheit, den kommer nog aldrig bedarra.
Läs alla inlägg i 100 skönaste:
He, nog väcker Farenheit minnen alltid, men för min del handlar det om alldeles för lång tid av livet spenderat med en, visade sig, totalt ryggradslös och feg man… Men oavsett det är det spännande vilka minnen och känslor som dofter kan ge! (Är rätt tacksam för att sambon inte körde Farenheit när vi träffades för då hade vi kanske inte ”träffats” ;))
Visst är doftminnen fascinerande. Dock att man ju helst slipper de doftminnen som bär på tråkiga minnen.
Åh ja! Dessa minnen.
ELLER HUR!!!
Jag tycker den luktar jätteilla, men ändå: så många minnen!
Ha ha, och jag som tycker den luktar supermums!
Oj, den var länge sedan jag kände lukten av.
In med dig till närmsta parfymdisk och ta en nostalgisniff vettja!