Sephora – från pepp till depp

När det äntligen stod klart att Sephora skulle slå upp dörrarna här i Sverige var det nog ingen som jublade lika högt som jag gjorde. Eller jo, det var det nog, men ni fattar. Jag var pepp! Sedan fick jag snällt vänta, för det tog ett bra tag innan butiken etablerade sig i centrala Stockholm. Jag klagar inte – tvärtom tycker jag det är bra när företag inte per automatik väljer huvudstaden först. När butiken på Biblioteksgatan öppnade, var jag där i ottan tillsammans med andra bloggare och journalister, butiken kändes fräsch, jag var positiv. Men det är nog det enda besöket på Sephora i centrala Stockholm då jag känt mig odelat positiv.

Först och främst vill jag säga att personalen är supertrevlig, gulliga, hjälpsamma och jag känner mig bara lite gammal när jag pratar med dom (eller ok, jättegammal, men det är ju mitt problem). Men Sephora på Biblioteksgatan är (trots härlig personal) ett ställe som känns långt från den glamour som tog andan ur mig när jag klev in första gången i en Sephora i New York. Eller glamour är inte rätt ord, men det var som att få smyga in i en liten del av himlen den där första gången år 2007. Jag hade skönhetsbloggat i ett år och var helt tagen av att få se alla märken live, som jag hittills bara hade lustat över på internet. Och varuproverna sedan då, som personalen fyllde påsen med – en näve spännande prover att sukta sig med. Förra gången jag var på Sephora fick jag ett yttepyttekuvert med en ögonkräm från Benefit. ”Ta generöst av den när du smörjer in dig” sa tjejen i kassan, vilket fick mig att skratta, för det hade inte gått att applicera krämen generöst hur gärna jag än hade velat eftersom jag inte kan trolla.

Min absolut största invändning mot Sephora på Biblioteksgatan är inte den trånga och mörka lokalen, sånt kan jag leva med. Det är stöket. Det är så kladdigt och stökigt överallt. Samma gång som jag fick miniprovet med ögonkräm lyckades jag även sabba min gula fluffiga vinterkappa eftersom Fentydislplayen var insmetad med Stunna Lip Paint (en rätt hållbar historia, vilket är kul på läpparna men inte särskilt på en fuskpäls från Monki). Kanske är detta nackdelen med att kunderna kan botanisera på det sätt vi kan på Sephora, att det inte sker över disk? Det är säkert så att många helt enkelt inte bryr sig om de råkar spilla, inte tycker att det är ett problem att med kladdiga händer plocka med vita ytterförpackningar och sätta röda fingeravtryck på en hel rad av rouge från Dinoplatz. Det måste vara helt omöjligt för personalen att hålla efter denna miljö av konstant kladd, jag förstår det. Men det innebär tyvärr också att hela shoppingupplevelsen, för min del, blir lite solkig och ganska tråkig. Jag känner mig faktiskt inte minsta upprymd efter ett besök på Sephora, bara irriterad och lite smutsig.

Så varför går jag dit då? Det gör jag i ärlighetens namn faktiskt inte särskilt ofta, men ibland vill jag spana på de märken som bara finns hos Sephora. Jag skulle kunna shoppa i deras webbutik, men det händer att jag vill testa en färg innan jag köper, känna på en textur eller helt enkelt bara botanisera. Dessutom är deras webbutik sensationellt dåliga på allt som har med kundservice att göra: beställningar packas utan skyddande material och det kan ta oförlåtligt lång tid innan beställningen ens skickas.Så ja, ibland går jag dit, men varje gång tänker jag ”nej, hit kommer jag igen på ett bra tag”.

Jag trodde det skulle vara farligt för min plånbok att ha Sephora runt hörnet från jobbet, men det har visat sig inte vara ens lite kostsamt. Ja, förutom igår då, när jag gick dit trots att jag så sent som i förra veckan sa att jag inte skulle shoppa minsta lilla beautygrej denna månad. Ja ja, tanken var ju god i alla fall.